Med katekumenatet har Folkekirken också fått ett koncept till att nå ut över murarna och skapa ett rum.

”När jag var i Danmark mötte jag åter Irene, jag har mött henne vid flera tillfällen under åren och jag bad henne berätta vad det betyder för henne att vara ledare och medvandrare i Danmark.

Här är hennes berättelse! Tack för att du delar med dig  Irene! ( Susanne Lindström)

image

Med tron i hjärtat

För några år sedan gick jag till ett Bibelmaraton. Ett mycket bra arrangemang. Sedan blev jag uppringd av en annan deltagare, som frågade om vi inte skulle kunna bilda en grupp där vi kunde läsa Bibeln i relation till oss själva i stället för på en hög, intellektuell nivå. Just det saknade jag också. Jag har frågat mig varför Folkekirken inte ställer en sådan möjlighet till förfogande, något man hittar i många frikyrkor. Jag sände förslaget vidare till en präst, men det fanns inget koncept för det. Så, mitt i all stress, föll idén.
Men så förflyttade sig katekumenatet över Öresund till Danmark, och vi fick där ett koncept till att skapa några ramar för att kunna tala om tro och tvivel utifrån egna erfarenheter och känslor. Några ramar, inom vilka där finns en absolut respekt och plats för den enskilde, och där alla kan tala fritt ur hjärtat, där det råder tystnadsplikt inom gruppen. För många är det något helt nytt att hitta ett forum där man kan dela sina erfarenheter av tro och tvivel öppet med andra utan att vara rädda för att säga något galet, för en mycket viktig sak i katekumenatet är att inget är fel – att förstå på det sättet, att där inte ska finnas några lyftade pekfingrar, som gör att deltagarna känner sig begränsade i vad de ska tänka och säga – eller tro. Ingen har patent på meningen med Guds ord, för det talar på olika sätt till den enskilde, och alla hör inte detsamma. Det beror på var man själv står i livet. Den hierarki som finns i kyrkan finns inte i katekumenatet. Jag uppfattar katekumenatet som ett kristet tros-frirum, där ingen ska känna sig mindervärdig, för alla deltar på samma villkor, man delar – i ögonhöjd! Det upplever jag som en väldigt stor styrka, vilket också bidrar till att göra deltagarna starka, till att öppna upp för saker som det hittills har varit tabu att tala om – även inom kyrkan!
Med katekumenatet har Folkekirken också fått ett koncept till att nå ut över murarna och skapa ett rum, där kristna sökande kan möta andra kristna sökande, tala om Bibeln utifrån egna erfarenheter och känslor. Något som många – inklusive undertecknad – har saknat. Man skulle också kunna kalla det en form av modern mission.
Även om jag mycket väl kan höra en god uttolkning av en bibeltext i kyrkan, är det också viktigt att vi tillsammans med andra funderar på och delar med oss av det Bibeln säger oss, helt personligt i vårt eget liv. För Bibeln innehåller i verkligheten svar på livets alla frågor – stora som små. Man ska bara läsa den med ett öppet hjärta. Vara inställd på att lyssna med hjärtat. När man läser Bibeln noggrant kan man tolka den med utgångspunkt från vår egen tid. Det är viktigt, och det är bl.a. sådana tolkningar man får sig till livs i kyrkan på söndagen. Men om du dessutom vill använda Bibeln mer personligt i förhållandet till ditt eget liv, ska texten läsas med hjärtat och lyssnas till med hjärtat. För tron sitter inte i huvudet, tron sitter i hjärtat!
Katekumenatet är väldigt viktigt för mig, för jag har aldrig tidigare upplevt en sådan möjlighet till att tala öppet om sin tro inom Folkekirken. Tvärtemot – i den kyrka jag tillhör har det förekommit att någon vid kyrkkaffet har berättat om en personlig upplevelse av Gud. Detta har stärkt övriga kyrkobesökare, då det inte var och inte är brukligt att man talar öppet om sin tro och sina upplevelser av Gud. Det blev droppen som fick en liten grupp till att lämna Folkekirken och bilda sin egen kyrka! Det ska sägas att jag inte själv var vittne till detta men återberättar det, såsom jag fått det berättat av en av kyrkans präster.
I katekumenatet får vi också några redskap till att finna den ro, som behövs för att läsa och lyssna med hjärtat. Vi kommer långt med bön och kristen meditation, för ”bön är att tala till Gud, och meditation är att lyssna till Gud” (Diana Robinson). Själv har jag alltid använt mig av dessa redskap, men bara för mig själv, inte tillsammans med andra. Men när man använder dem tillsammans med andra, blir det lättare att tala om sin personliga tro, och man upplever den stillhet och ro, som behövs för att lägga märke till Gud. Katekumenatet är ett utomordentligt koncept till att bli medveten om Guds närvaro i vår vardag.
Jag har haft sådan tur att jag tillsammans med andra har kunnat samla en katekumenatsgrupp i en annan församling. Där är jag mötesledare. Och det är en verkligt härlig upplevelse, för de katekumener jag har, brinner för det. Några har känt sig avvisade av kyrkan och är därför ganska avståndstagande till den, men de har stannat i Folkekirken, därför att de ändå känner att det är där de är hemma. De är verkligt bra på att ta ansvar för mötena och talar öppet om att de får ut mycket av att delta och att de mycket gärna vill bidra till mötena. Jag känner att de kanske upplever katekumenatet som en liten oas inom kyrkan. Och så upplever jag det själv också.
Jag har en riktigt god katekumenatsballast med mig från Helsjön. Jag är tacksam för att Line Hage retade mig och sade: ”Irene, du kommer att älska den mycket mer öppna och varma svenska traditionen”, varpå hon beviljade mig resan till Helsjön. Och ja, kursen på Helsjön var helt fantastisk på varje sätt. Även om det är något helt annan den unga Agnetha Fältskog hade i tankarna då hon skrev sången, måste jag säga som hon:

”Tack Sverige”

Med venlig hilsen
Irene Vestergaard

 

På Danska:

Med troen i hjertet

For nogle år siden gik jeg til Bibelmaraton. Super godt arrangement. Men så blev jeg ringet op af en anden deltager og spurgt, om der ikke kunne dannes en gruppe, hvor vi kunne læse Biblen i forhold til os selv i stedet for på et højt, intellektuelt plan. Netop det savnede jeg også. Jeg har altid undret mig over, hvorfor Folkekirken ikke stillede en sådan mulighed til rådighed, da man kan finde den i mange frikirker. Jeg videresendte forespørgslen til en præst, men der manglede et koncept. Så midt i al travlheden faldt ideen til jorden.
Men så bevægede katekumenatet sig over Øresund til Danmark, og vi fik dermed foræret et koncept til at skabe nogle fine rammer om italesættelse af tro og tvivl ud fra egne erfaringer og følelser. Nogle rammer, inden for hvilke der er absolut respekt for og plads til den enkelte, og hvor alle kan tale frit fra hjertet, da der er tavshedspligt inden for gruppen. For mange er det noget helt nyt at finde et forum, hvor de kan dele deres erfaringer med tro og tvivl åbent med andre uden at være bange for at sige noget forkert, for et meget vigtigt træk ved katekumenatet er, at intet er forkert – således at forstå, at der ikke må være nogen løftede pegefingre, som begrænser deltagerne i, hvad de må tænke og sige – eller tro. Ingen har patent på meningen med Guds ord, for det taler forskelligt til den enkelte, og ikke alle hører det samme. Det afhænger af, hvor man selv står i livet. Det hierarki, der findes inden for kirken, findes ikke i katekumenatet. Jeg opfatter katekumenatet som et kristent tros-frirum, simpelt hen, hvor ingen skal føle sig mindreværdige, for alle deltager på lige fod, man deler – i øjenhøjde! Det oplever jeg som en vældig stor styrke, der er med til at gøre deltagerne stærke også. Med til at åbne op for de ting, der hidtil har været tabu at tale om – selv inden for kirken!
Med katekumenatet har Folkekirken således også fået foræret et koncept til at nå ud over murene og skabe et rum, hvor kristne søgende kan møde andre kristne søgende, tale om Biblen ud fra egne erfaringer og følelser. Noget, mange – inklusive undertegnede – har savnet. Man kunne også kalde det en form for moderne mission.
Selvom jeg kan godt lide at høre en god fortolkning af en Bibeltekst i kirken, er det også vigtigt, at vi sammen med andre overvejer og deler, hvordan vi kan bruge det, Biblen siger til os, helt personligt i vores eget liv. For Biblen indeholder i virkeligheden svar på alle livets spørgsmål – store, som små. Blot skal man læse den med et åbent hjerte. Være indstillet på at lytte med hjertet. Når man læser Biblen ”med hovedet”, kan man bl.a. tolke den ind i en sammenhæng med vores samtid. Det er vigtigt, og det er bl.a. sådanne tolkninger, man får foræret i kirken om søndagen. Men hvis du derudover vil bruge Biblen mere personligt i forhold til dit eget liv, skal teksten læses med hjertet og lyttes til med hjertet. For troen sidder ikke i hovedet, troen sidder i hjertet!
Katekumenatet er vældig vigtigt for mig, for jeg har ikke tidligere oplevet en sådan mulighed for at tale åbent om sin tro inden for Folkekirken. Tværtimod – i den kirke, jeg tilhører, er det forekommet, at nogen til kirkekaffen har berettet om en personlig oplevelse med Gud. Dette stødte de øvrige kirkegængere, idet der ikke var og ikke er tradition for, at man taler åbent om sin tro og sine oplevelser med Gud. Det blev dråben, der fik en lille gruppe til at forlade Folkekirken og danne deres egen kirke! Det skal siges, at jeg ikke selv var vidne til dette men genfortæller det sådan, som jeg har fået det fortalt af en af kirkens præster.
I katekumenatet præsenteres vi også for nogle redskaber til at finde den ro, der skal til for at læse og lytte med hjertet. Vi kommer langt med bøn og kristen meditation, for ”bøn er at tale til Gud, og meditation er at lytte til Gud” (Diana Robinson).
Selv har jeg altid brugt disse redskaber – men bare for mig selv. Ikke sammen med andre. Men når man bruger dem i fællesskab med andre, åbnes der op for, at det bliver nemmere at tale om sin personlige tro, og man oplever den stilhed og ro, der skal til for at mærke Gud. Katekumenatet er et fremragende koncept til at blive bevidst om Guds nærvær i vores hverdag.
​Jeg har været så heldig, at jeg sammen med andre har kunnet samle en katekumenatsgruppe i et andet sogn. Der er jeg mødeleder. Og det er en virkelig dejlig oplevelse, for de katekumener, jeg har, brænder for det. Nogle har følt sig afvist af kirken og er derfor forholdsvis kirkefremmede, men de er blevet i Folkekirken, fordi de alligevel føler, at det er der, de hører til. De er virkelig gode til at tage medansvar for møderne og lægger ikke skjul på, at de får meget ud af at deltage og meget gerne vil bidrage til det. Jeg føler, at de måske oplever katekumenatet som en lille oase inden for kirken. Og sådan oplever jeg det også selv.
​Jeg har en rigtig god katekumenatsballast med mig fra Helsjön. Jeg er taknemmelig for, at Line Hage spottede mig og sagde ”Irene, du vil elske den meget mere åbne og varme, svenske tradition”, hvorefter hun bevilligede mig turen til Helsjön. Og ja, kurset i Helsjön var helt fantastisk på enhver måde. Selvom det var noget helt andet, den unge Agnetha Fältskog havde i tankerne, da hun skrev sangen, må jeg sige, som hun:
”Tack Sverige”

Med venlig hilsen
Irene Vestergaard

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s