En församling ska inte främst vara ett trevligt sammanhang, utan ett angeläget sammanhang”

IMG_8504Dessa inledande ord vid årsmöte för föreningen för katekumenatet Östrabo, 151023 är skrivna av biskop Fredrik Modéus Växjö stift.

Tack för förtroendet att säga något kort om katekumenatet.

Låt mig, kanske lite överraskande, få börja med att citera mig själv. I inledningen till Elisabet Lindows bok Ditt ansikte söker jag, skriver jag så här: ”Under flera år arbetade jag med katekumenatet i en församling i Svenska kyrkan. Människor möttes i ärliga samtal. De berättade om sin längtan efter mening och sammanhang. Många upptäckte vad tro är, blev förlösta, befriade. Erfarenheterna gör att jag utan tvekan säger: katekumenatet är livsviktigt!” Med det citatet vill jag framförallt förmedla att det jag har sett i katekumenatets sammanhang många gånger har gjort ett mycket starkt intryck på mig. Ofta har jag blivit rörd till tårar. Men låt mig nu få vidga sammanhanget något. Vi lever idag i ett samhälle som utan överdrift riskerar att slitas sönder. Polariseringen i samhällsfrågor på den offentliga arenan ökar och vi vänjer oss långsamt vid att tonen i sociala medier blir hårdare. Båda dessa saker, som naturligtvis hänger ihop, gör det allt svårare att nå fram med ett balanserat, nyanserat budskap som handlar om tolerans, kärlek och medmänsklighet. Det faktum att sociala medier lämnar öppet för alla dem som vill säga något är enligt min mening bra.

Samtidigt kan det göra att det är den som tar ut svängarna mest som också hörs mest – och det gynnar faktiskt det extrema. Jag menar att det i vår tid är viktigt både att den tysta majoriteten tar steget fram och att människor av god vilja söker sig samman i kampen för ett gott, sammanhållet och demokratiskt samhälle. Det behöver göras på ett sätt som både tar hänsyn till de människor som söker sig till vårt land och till den oro som väcks. Det gäller, för att använda titeln på Elisabets bok i helt annat syfte, att söka den andres ansikte, söka möte, söka samförstånd, söka dialog. I detta vårt samhälle finns trossamfunden och bland dem vårt eget, Svenska kyrkan. Det gäller att vi ser uppgiften nu – att vara ett hoppets tecken, ett trons tecken, ett barmhärtighetens tecken och att vi verkligen antar utmaningen att vara något annat än bara bevarare av tradition eller ceremonimästare. Det är min övertygelse att kyrkan, tillsammans med andra aktörer i civilsamhället, har ett stort och viktigt bidrag att ge just nu. Förtroendet finns där, men om vi missar att ge vårt bidrag så underlåter vi också att förmedla evangelium. Det går inte att vara kyrka utan att tron får konsekvenser. Tron är liv, inte ord. Handling är inte en följd av tron, utan en del av den. Det finns en sorts offentlighet som kristen tro måste leda till, som är ett tecken på att den lever. Även om kyrkans företrädare är viktiga i detta arbete, är kyrkan inte främst dess företrädare.

Kyrkan är döpta människor som lever vardagsliv och det är dessa människor som är kyrkans mest värdefulla kapital – värt att sägas i en av världen rikaste kyrkor. Det blir allt viktigare att vi hjälper många förstå att det är de som är kyrka. En förutsättning för att det ska vara möjligt är att församlingarna i Svenska kyrkan allt tydligare formas till miljöer där människor verkligen rustas för sin uppgift, där identiteten som kristen kan bli tydlig och där uppdraget som samhällsmedborgare står i centrum. En församling ska inte främst vara ett trevligt sammanhang, utan ett angeläget sammanhang. Där ska erbjudas liv, puls, tro, engagemang, handling. Ryktet om den lokala församlingen ska vara: där måste du bara vara med, där är det på riktigt.

En församling ska, som jag ser det, vara en frisk miljö för trons och livets mognad. Där ska finnas en god ”tvivelkultur” och rika möjligheter att tolka sitt liv i ljuset av Jesus Kristus. Detta förutsätter i sin tur att ärlighetsklimatet vårdas väl och att det som görs verkligen handlar om våra liv, inte om påhittade frågor utan relevans. Vi måste se upp så att vi inte blir inkrökta sammanhang som mest är intresserade av att hålla saker och ting igång.

Allt ska vara som förut, det är säkrast. När vi gör det som är viktigt kommer människor. Gör vi inte det, så uteblir de. I en vital församlingsmiljö lever samtalet. Katekumenatet är ett pedagogiskt grepp, med djupa rötter i kyrkans historia, som hjälper och stödjer människor till samtal. Under de år jag arbetade med katekumenatet nåddes många människor av en inbjudan till samtal om kristen tro.

Förvånande många tackade ja – inte minst de som sedan tidigare inte hade någon kontakt med ett kyrkligt sammanhang. Plötsligt blev det liksom tydligt vad församlingslivet var till för. Många nyupptäckte kristen tro. Deras livserfarenhet var riklig och mångfacetterad, men deras berättelser handlade ofta om att det saknats en tolkningsmall, något att hänga upp erfarenheten på, en stor berättelse i vars ljus man kunde tyda sitt liv. Somliga människor återupptäckte sin tro, den som fanns en gång, men legat i träda av oklar anledning. Återupptäckten väckte ofta starka känslor. Det fanns en vuxen väg till ett vuxet språk för en vuxen tro. Man fick möjligheten att berätta fram sitt liv, uppleva hur det är när andra lyssnar till försöken att klä viktiga erfarenheter i ord. Man fick syn på sig själv genom att lyssna till andra.

Hos oss fyllde medvandrarna en viktig funktion. Att det var så hör för mig samman med den längtan efter delaktighet och medarbetarskap som jag möter nästan överallt. Människor vill tillhörighet, man vill bli tagen på allvar, man längtar efter att bli subjekt i sitt eget sammanhang och tilldelas ägarskap. Detta är generellt sett en av vår kyrkas största utmaningar. Att sluta se människor som besökare eller konsumenter och våga ta dem på allvar genom att anförtro dem ansvar. Att vara medvandrare bland katekumener är faktiskt ett av de finaste delaktighetsuppdragen som vi kan ge. Men katekumenatet är ju så mycket mer än samtal. De liturgiska gestaltningarna gör det till så mycket mer än ord. Här ligger katekumenatets styrka, i kombinationen av ärligt samtal och gudstjänstanknytning.

Först kommer välkomnandets liturgi, där människor nämns vid namn, blir synliga för varandra, ges möjlighet att berätta om sin livsväg och under förbön tecknas med korsets tecken. Sedan kallelsens liturgi, där de får börja gå vägen mot dop eller konfirmation eller mot en erinran av sina doplöften. Därefter upptagandets liturgi, eller vad man nu väljer att kalla den, som är just dop, konfirmation eller erinran. I våras fick jag en ny erfarenhet av den allra sista liturgiska gestaltningen, sändningens liturgi. För första, men definitivt inte sista gången, hade jag förmånen att som biskop få sända människor vid slutet av tiden som katekumener. Det var ett antal personer, män och kvinnor, gamla och unga, sköra och starka, vana och ovana, så olika och ändå lika, som möttes först till samtal, sedan till gudstjänst, sist till måltid.

Sändningen är extremt viktig. De sändes tillbaka till sina församlingar. Till vad? För att göra vad? För att hitta sin uppgift, som medvandrare eller för att göra något helt annat. Men framförallt sändes de för att i en svår tid på sitt sätt bidra till kampen för ett gott, sammanhållet och demokratiskt samhälle. I liturgin finns ju de där viktiga orden: ”Gå ut i världen med frid. Håll fast vid det som är gott. Låt inte ondskans krafter ta över”. Till sist: För mig är katekumenatet centralt som lärandekoncept, som initationsordning med kyrkohistoriska rötter, som vuxen väg till vuxen tro och som klok strategi för människor som söker. Om man har rörts till tårar över det som händer i en katekumenatgrupp kan beskrivningen inte bli en annan än den som finns i det där citatet: ”Människor möttes i ärliga samtal. De berättade om sin längtan efter mening och sammanhang. Många upptäckte vad tro är, blev förlösta, befriade. Erfarenheterna gör att jag utan tvekan säger: katekumenatet är livsviktigt!”

Vi tackar för de inledande orden!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En församling ska inte främst vara ett trevligt sammanhang, utan ett angeläget sammanhang”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s