Från ateist till kristen – det trodde jag aldrig!

Här kommer en påskhälsning till er alla. Stilla veckan har precis börjat. Jag kan tänka mig att många är igång och försöker ”stilla veckan” på olika sätt, med planeringar och förberedelser… Att hitta de ” rätta” orden är som vanligt inte så lätt men ibland och som oftast är det som att få en gåva, det bara finns där. Så är det när jag presenterar Elisabeth Stenqvist Edlund fina livsberättelse. Det får bli en av påskens berättelser till oss alla!

Glad Påsk tillönskar styrelsen för katekumenatet genom Susanne Lindström

IMG_7899

Elisabeth Stenqvist Edlund  ( Trycker du på länken får du upp hennes sida)

Från ateist till kristen—det trodde jag aldrig! Men här är jag och här är min historia in i kyrkans värld. Av Elisabeth S. Edlund

Ett lyckligt liv? 

Höjdarjobb, pengar, resor och fester. Nygift och på höjden av min karriär. Jag borde varit lycklig….Jag hade kul och fick göra saker jag verkligen tyckte om men lycklig? Vad är lycka? Desto mer jag presterade desto mer beröm. Det var bränslet till min motor. Alla var med och hällde på mer bensin. När jag inte hade mer tid på dygnet tog jag av sovtider, mattider och socialt umgänge. En dag kraschade alltihop, jag mötte den berömda väggen. Livet blev svart och tomt. Lycklig?

Det stora svarta hålet.
Vem var jag om jag inte längre var stresstålig, högpresterande, flexibel osv. Jag gick in i en djup identitetskris. Här började åratals av sökande och helande via terapier, självhjälpsgrupper och en aning ”new age”. Jag hittade till nåt slags lugn och egenvärde men framförallt hittade jag verktyg för hur jag kunde hantera min vardag. Men tomheten inom mig fanns fortfarande. Om jag inte kunde fylla det med fester, arbete, shopping och sånt, vad fanns istället? Fortfarande fanns fler frågor än svar. Det var då en god vän föreslog att jag skulle fråga nån som hade en tro. Men var hittar man såna? I nån kyrka antagligen? Men jag visste inte ens inom vilken religion jag skulle börja. Jag gjorde dock det enkelt för mig, jag var ju trots allt döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan en gång i tiden så jag ringde pastorsexpeditionen i Visby.

Kan jag få tala med nån som har en tro?
Så började min resa in i trons värld. Med denna enkla fråga. Jag fick en samtalskontakt, en präst som hjälpte mig att brottas med mina frågor. Nu var det ju inte bara de existentiella frågorna som skulle diskuteras utan nu fick även mina fördomar mot kyrka och religion en ordentlig match.

Att våga trotsa sina fördomar
2009 skulle det starta en Samtalsgrupp för sökare i Visborgskyrkan och jag blev snart övertalad att den säkerligen skulle vara nåt för mig. Jag som hade så många frågor och som var på tröskeln till kyrkovärlden. Men det var ett stort kliv för mig. Från att våga dela mina innersta funderingar till EN person bakom stängda dörrar till att faktiskt även våga göra det i en större grupp.  Det var många våndor innan jag tackade ja. 

Vi går tillsammans
Vi träffades en kväll varannan vecka, jag och ett helt gäng med såna som jag. Med frågor och fördomar och inte alltför sällan med en sorg eller en kris bakom sig. Några från församlingen var också med i gruppen. De var inte där för att tala om hur min tro såg ut, utan för att lyssna på mina frågor. Vi delade våra livsberättelser och våra tankar. Vi lärde känna varandra och blev en liten fin och trygg grupp. Tänk att jag inte var ensam om att känna mig utanför och osäker, jag var inte den enda med förutfattade meningar om kyrkan. Vi blev så fint bemötta av samtalsledare och andra inom kyrkan. Det var inte svårt att känna sig välkommen trots allt.

Vi kommer inte med Gud till dig, han finns redan på plats!
Efter ett tag började vi även dela Gudsberättelser. Våra egna tankar kring Gud. Vi samtalade och reflekterade över alla stora livsfrågor.  Vi fördjupade oss i alla möjliga frågor om kristen tro: Varför tar man nattvard? Kan man verkligen förlåta allting? Måste man tro på allt som står i Bibeln? 
Vi fick inte svar på allt eller ens mycket men vi blev lyssnade på och vi fick ifrågasätta.-
Vi gick den här vägen tillsammans i ett läsår. Under året fick vi vara med i några Gudstjänster också. Vi fick hjälp att förstå de olika delarna i gudstjänsterna. Det blev lättare att känna sig delaktig då.

Mitt år blev flera år:
Det var ett fantastiskt år! Det hände sååå mycket med mig. Jag fick ett värde och en tillhörighet jag saknat hela livet. Det är klart att jag blev väldigt glad över att bli tillfrågad om jag kunde vara med som medvandrare i nästa grupp. Jag fick fortsätta att dela livsberättelser och brottas med de stora och små frågorna. Efter något år fick jag också chansen att lära mig till samtalsledare.

Katekumenatet
Ja så kallas den här samtalsgruppen. Ett konstigt ord som i fornkyrkan användes för den som sökte vägledning och kunskap inför sitt dop och sitt upptagande i kyrkan. I vår tid innefattar det också de som vill konfirmeras, påminnas om sitt dop, eller som jag, söker efter en personlig tro eller andlig fördjupning.

Vägen
Katekumenatets kännetecken är vägen. Det är en tydlig vandring i flera steg, hållplatserna är Välkomnandet, Lärandet, Fördjupningen och Vägen vidare.
Det möjliggör för deltagarna att i sin egen takt ta till sig kristen tro.
Att vandra tillsammans, dela tro och dela liv—det är vägen.

Är det din tur nu?
Är du nyfiken? Prata gärna med mig när vi syns på kyrkbacken (eller nån annanstans)
nästa gång. Vi startar en grupp igen i Visby till hösten och varför inte en i  Hemse också?

Allt Gott!
Elisabeth

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s